Aminata

One love without borders!

Pappa och jag

16 Jan 2009 | (uppdaterad)

 

Jag är född dansk, i Sverige. Har släktingar i många länder, på alla kontinenter och en lite speciell uppväxthistoria. Från det att jag var åtta år bodde jag med mina morföräldrar. 


På vintrarna träffade jag inte min pappa särskilt ofta. Han reste mycket, arbetade med film, foto och skrivande och det betraktades av alla som självklart att han inte skulle ta hand om något av sina barn efter skilsmässan, trots att jag inte kunde bo hos min mamma. Efter många olika turer där jag bodde på lite olika ställen, så landade jag alltså hos min mormor och morfar.

Morfar var väldigt sträng och religiös, sin stora familj styrde han med järnhand och alla var rädda för honom. I familjen fanns väl utvecklade strategier för att undgå patriarkens ilska och stryka honom medhårs, som jag kände en stark motvilja inför. Men morfar var också en spännande person, han forskade kring religion och psykologi och en ständig ström av nya lärda besökare från olika konfessioner anlände därför regelbundet till vårt hem för att diskutera ämnet med honom, vilket var oerhört spännande att lyssna på och ställa frågor om för ett nyfiket barn, vilket jag garanterat var.

imgp2124

Pappa på verandan i Klongtoi

På somrarna var jag på Gotland med pappa och mina syskon. Och min pappa var en radikal fritänkare, inte alls som min morfar. Pappa kom till Sverige under andra världskriget, efter en uppväxt i Sydostasien. Han hade rest väldigt mycket, talade många olika språk och älskade att konversera på dem – om allt mellan himmel och jord – under långa middagar med vänner och över morgonkaffet från espressomaskinen han brukade kånka med sig till sommarhuset. På nätterna satt han uppe och skrev långa texter på sin skrivmaskin och rökte blåa Gauloises utan filter. På dagarna tog han oss till någon strand där vi fick bada och till biblioteket där vi fick låna massor av böcker att läsa – vi hade nämligen inte någon tv.

Pappa passade noga bibliotekets öppettider och Burgsviks bibliotekarie var alltid lika förtjust när vi kom, på cykel eller i bil. De böcker som pappa letade efter men inte fanns i hyllorna hjälpte hon entusiastiskt till med att beställa från andra bibliotek och det var sällan fråga om några barnböcker. Bara tolv år gammal presenterades jag sålunda för exempelvis Maxim Gorkijs självbiografiska trilogi ”Min barndom”, ”Ute i världen” och ”Mina universitet” samt Fjodor Dostojevskis enorma roman ”Bröderna Karamazov”, som alla lästes under extremt tråkiga dagar i vår isolerade stuga långt ute på landet – särskilt då det regnade och inget annat fanns att göra än att läsa eller spela spel.

En av de största strider som utkämpades mellan min morfar och min pappa handlade om att pappa inte ville låta döpa oss kristet. Vi skulle själva få välja när vi blev vuxna hade han bestämt. Men vår mamma, eller rättare sagt vår morfar, smygdöpte oss, utan att pappa visste. Jag var tolv år och ville inte alls bli döpt, men tvingades av de vuxna. Det blev en första tuff lektion i att alla inte har samma åsikter om vad som är rätt och fel i livet.

Under sin barndom bodde pappa först i Klong Toi i Bangkok i Thailand, därefter på Penang i Malaysia (där han gick i engelsk internatskola från 7-årsåldern). Hemma talades det bara thai med barnen och de flesta av husets gäster var thailändare. Farfar hade mängder av danska kusiner och sysslingar som var födda och uppvuxna i det aldrig koloniserade Thailand, som kallades Siam på den tiden och hade mycket vänskapliga kontakter med Danmark. De hade alla arbete i landet och levde priviligierat. Men när andra världskriget hotade att sprida sig till Sydostasien blev situationen en annan. De som hade europeisk bakgrund uppmanades att lämna landet. Farmor och farfar bestämde att pappa och hans bror skulle skickas till Europa, men till Sverige och släktingarna här, trots att pojkarna var danska medborgare. Själva stannade de kvar.

pappafoto11

Pappas pass, utfärdat i Bangkok, Thailand.

Min pappa talade ingen svenska när han kom hit, bara engelska som han lärt sig i skolan och thai, som han och hans bror använde som ”hemligt språk” sinsemellan. Men han ville inte gärna berätta mycket för oss om de åren – varken om den engelskspråkiga internatskolan i Malaysia eller om när han kom hit och började på internatskola i Sverige. Det var bara en stor tystnad kring hans barndom. Man anade att det varit mycket traumatiskt, med alla uppbrott, dessutom mobbning och ett stenhårt förtryck bland pojkarna på skolan. På ett passfoto från den tiden då han reste till Sverige ser man en liten trumpen pojke med stora mörka ögon.

Min pappa var mörk, med svart krulligt hår, bruna ögon och i perioder ett väldigt svart skägg. Det mörka kom från farfars familj, som i alla tider varit mycket äventyrlig och som bestod av människor av många olika nationaliteter och ursprung. Pappa betraktades i vilket fall som helst som oerhört exotisk av både min farmors svenska släktingar och min mammas familj – och vi barn blev väldigt ofta påminda om att vi var lite annorlunda eftersom vi liknade pappa. Och hade danska pass.

imgp21613

Pappa med sina franska vänner.

Den danska delen av pappas familj hade stora problem under kriget och den tyska ockupationen av Danmark. Familjen hade brittiska rötter och var väldigt engelskvänlig. Flera släktingar blev gripna av tyskarna, anklagade för att vara motståndsmän och en kusin till min farfar avrättades. En av min pappas farbröder satt i koncentrationsläger, men överlevde. Han hade smugglat judiska flyktingar från Danmark till Sverige. Farfar uppmanades att stanna kvar i Thailand. Inte förrän japanerna börjat sin offensiv i Sydostasien lämnade våra farföräldrar landet. Farfar reste till Singapore och tog värvning i brittiska armén, strax innan japanerna ockuperade området i februari 1942. Farmor tog det sista tåget mot Europa från Kina, den så kallade Orientextpressen. Det skulle ta lång tid innan hon kom fram, efter internering, missfall, sjukhusvistelse i Moskva och andra strapatser.

Pappa och hans bror var alltså ensamma i Sverige utan föräldrar. I flera år. Det blev några mycket kalla vintrar i Tällberg i Dalarna, sedan Sigtuna och på skolloven besök hos en moster som bodde i Stockholm. Pojkarna blev kvar på internatskolan under kriget, men de folkbokfördes aldrig. I pappas danska barndomspass, som vi hittade efter hans död, finns inget uppehållstillstånd instämplat. Inte förrän hösten 1949 registrerades pappa som invandrad, från Danmark. Tio år efter att han kommit till Sverige. Vad hade hänt där emellan?

Det existerade inte någon Nordisk passunion sedan mellankrigstiden och det var fullt krig i världen, så någon garanti för att pojkarna skulle få stanna i Sverige fanns inte. Farmor var visserligen svensk medborgare men registrerad som utvandrad sedan länge. När pappa föddes 1930 var hon på tillfälligt besök i hemstaden Göteborg men reste ganska snart tillbaka till Thailand med sin bebis. Pappa fick ett födelsebevis men folkbokfördes aldrig eftersom han var utländsk medborgare.

Efter att ha lyckats återvända till Sverige, via Ryssland, mitt under brinnande krig och efter många svåra upplevelser, hade farmor fullt upp med eget byråkratiskt krångel. Någon ansökan om uppehållstillstånd för pojkarna gjordes aldrig. De skyddades av svenska släktingar och internatskolan ifrågasatte inte deras identitet, men bröderna var alltså i praktiken under hela andra världskriget papperslösa danska flyktingar i Sverige.

Separationen från föräldrarna satte djupa spår. Min pappa förlät dem aldrig för att de som han ansåg övergivit honom och brodern.

När min farfar kom hem från kriget – han hade varit underrättelseofficer i brittiska armén, stationerad i Indien, med särskilt ansvar för kontakterna med den Thailändska exilregeringen – kände min pappa och hans bror knappt igen honom. De hade varit skilda åt i många år och pappa berättade om sin upplevelse av hur det gick till när de träffades. Han blev inkallad i vardagsrummet av sin mor och presenterades för en vilt främmande herre i kostym, som hans mor förklarade var hans far. Fadern räckte fram handen och de skakade hand. Min pappa bockade artigt. Inget mer. Ingen kram. Ingen puss. Min pappa var då sexton år.

imgp2155

Pappa i stolen, som student i Boston.

Efter att familjen hade ”återförenats” skulle de slå sig ner i Danmark. Men min pappa, som hade svårt att anpassa sig till det småborgerliga livet där, fick stanna och gå ut läroverket i Stockholm. Som sjuttonåring skickades han av familjen till bekanta i Paris för att lära sig bättre franska inför sin slutexamen, eftersom hans betyg var dåliga. Resultatet av vistelsen blev att han under sommaren rymde från familjen i Köpenhamn på cykel till sina nya vänner i Paris och blev efterlyst. Under våren året därpå blev han dessutom gripen i Frankrike, eftersom ingen hade brytt sig om att häva efterlysningen, och förhörd en hel natt på polisstationen i Les Baule innan man insåg att han nu inte längre var på rymmen utan hade familjens tillstånd att resa. Efter alla dessa äventyr fick han hjälp av farfar att ta sig till USA där han tog en examen, en ”bachelor of arts” på universitetet i Boston, innan han återvände till Europa. Nu ersattes cykeln av en vespa och han började resa runt igen. Via ödets vägar hamnade han i Sverige, fick skrivjobb, vänner inom teater och film och träffade vår mamma. Och så blev vi till. Vår existens bidrog till att pappa skaffade sig ett sommarhus på Gotland, som så småningom blev hans enda riktigt fasta punkt i tillvaron – liksom också för oss syskon.

Pappa fortsatte med sina resor söderut under hela sitt liv. Till alla släktingars förfäran reste han och mamma runt i Frankrike på vespa när de just hade förlovats. De stannade också en period i Paris innan han skickade hem henne i förväg till lägenheten i Sverige medan han själv blev kvar i Paris för att skriva.

Pappa med svenska kompisar.

Pappa med svenska kompisar.

Även under äktenskapet fortsatte han med resandet, till Frankrike, Algeriet, Balkan, Irland, Italien… Pappa längtade alltid bort från mörkret i Sverige under höstarna och brukade, ofta utan förvarning, försvinna söderut någon gång i oktober/november för att sedan återkomma någon gång i mars/april. Ofta visste familjen inte alls var han befann sig, förrän något vykort dök upp med hälsningar från någon liten by i Frankrike, Italien eller Sydtyskland, eller något annat ställe. Inga adresser eller löften om tider lämnades utan pappa kom och gick som han behagade. Skilsmässan kanske inte var en så märklig konsekvens med tanke på vår pappas stora frihetsbehov. Man kan också tänka sig att hans generation – och särskilt människor med hans bakgrund – måste ha känt det som en oerhörd bubblande lycka att kunna röra sig fritt i Europa precis efter kriget och att det blev en livsstil just därför.

imgp2152

Pappa i jobb som servitör

Pappa var oerhört vital, charmig, humoristisk och nyfiken in in det sista, han älskade att träffa nya människor och såg snabbt till att göra sig hemmastadd där han landade. Han blev ofta en favorit hos de man minst anade – typ tidningsförsäljaren på hörnet, ägaren av det lokala caféet, föreståndaren i livsmedelsbutiken, brevbäraren, bankkontorets personal och så vidare. Hans enorma språkbegåvning och världsvana gjorde också att han inte hade några större problem med att slå sig ner där han hade lust. En rotlöshet som samtidigt innehöll ett stort mått av närvaro i nuet och en sympatiskt filosofisk attityd gentemot alla medmänniskor och deras livsöden, men tyvärr gjorde att det var svårt för pappa att släppa andra allt för nära inpå sig. De som var mest ledsna över det var förstås alla vi som på något sätt älskade pappa och helst ville ha honom i vår närhet, inte på någon piazza i Italien eller någon bergstopp i södra Frankrike.

Jag minns i alla fall min pappas blåa paket med Gouloises, cigaretter utan filter, som han ständigt rökte tills han fick lungkatarr och senare en KOL som förkortade hans liv. Jag minns alla middagar med vin och fransk eller italiensk mat. Och alla konversationer. Alla teaterföreställningar, filmer och de fåtal resor som pappa tog oss med på, till Europa och Nordafrika. Han älskade att vara guide till kulturhistoria, arkitektur och konst. Han hade också en särskild kärlek till alla rebeller och upprorsmakare och därför var Irland ytterligare ett ställe som han älskade och som vi återvände till för att fira hans 70-årsdag.

imgp2040

Pappas nu tomma arbetsplats.

Eftersom pappa fick kämpa hårt för att ”bli svensk” och erövra språket, så var det ganska naturligt att han inte pratade så mycket om sina erfarenheter av att bo i andra länder. Han pratade inte heller om sina resor och inte så gärna om sig själv. Han förmedlade däremot gärna och intensivt sina åsikter om världens tillstånd, hycklande beslutsfattare, internationellt förtryck, kolonialism och ockupationsmakter. Visst kom min pappa från en från början priviligierad miljö, men han levde väldigt enkelt under hela sitt vuxna liv och tog avstånd från den borgerliga livsstil som hans familj representerade. En bidragande faktor var säkert att han och hans bror lämnade Thailand så tidigt och inte hann bli vuxna där. Han hade också många radikala vänner som han kände starkt för och umgicks med, men sin integritet var han ändå alltid väldigt rädd om. Och han förblev dansk medborgare livet ut. Fick aldrig rösta i riksdagsvalet. Tog aldrig det sista definitiva steget in i den ”svenskhet” som han jobbat så hårt för.

Mitt arv från pappa är i första hand mitt namn, som alltid varit en markör för icke-svenskhet. I andra hand är det också känslan av att kunna resa nästan vart som helst och ändå hitta släktingar och sammanhang och kunna känna sig hemma. Det föder också en speciell känsla att ha vuxit upp med en person som har rötter i flera andra länder och talar så många olika språk som min pappa gjorde. Det blir som att man bär världen med sig vart man än går. Och det är inte en pose, det är en verklig känsla. För etnisk svensk, det var min pappa definitivt inte. Alltså är inte jag det heller, även om svenska är mitt modersmål. Däremot har jag bytt ut mitt danska pass mot ett svenskt och är svensk medborgare, numera. En ny sorts svensk. Med kompassen lite vingligt pekande mot ett stort antal olika platser som jag skulle kunna kalla ”hemma”.

© Aminata

2 Kommentarer

Skriv kommentar →

  1. Intressant. Min far är från sydeuropa, men jag är absolut etnisk svensk, men ärvde tyvärr pappas ständiga längtan hem….den bär jag fortfarande på.

  2. Berättelsen gör mig mer nyfiken på din pappa och viljan att veta mer. Sitter just och skriver på en berättelse om mina egna rötter och hamnade här…

Kommentera

© 2017 Aminata. Tema av Anders Norén.