Aminata

One love without borders!

Nya generationer med nya värderingar behöver nya böcker utan n-ordet. Om den norska debatten.

Barnboksförfattaren Ulf Nilsson, ni vet han som skrivit bland andra böckerna om Lillasyster Kanin, gjorde nyligen ett inlägg i Helsingborgs Dagblad om censur av barnböcker – apropå den debatt som nyss dragit igång i vårt grannland Norge om författaren Thorbjørn Egner, samtida med och lika folkkär som Astrid Lindgren i Sverige.

Thorbjørn Egner har bland annat författat Vesle Hoa, en med Ulf Nilssons resonemang litterärt oantastlig visa för barn som skrevs 1951 och fortfarande går att hitta på nätet. Utrensningen av denna text ur Egners visbok blev 2006 startskottet till en infekterad offentlig diskussion om n-ordet och andra kränkande ord, som fortfarande pågår i Norge. På svenska heter detta omistliga verk ”Hottentottvisan”.

Det som förvånar mest i Ulf Nilssons artikel från 14 januari 2013 är väl framför allt det raljerande och ogenerade försvaret av n-ordet. Det är skadligt för barnen att inte få möta alla sorters skildringar även om de är omoderna – ja det är helt enkelt censur att ändra gamla böcker så att texterna är i takt med tiden, är Nilssons paroll. Vad barn och föräldrar tycker har mindre betydelse.

”Nu blåser det visst upp en ny debatt i Norge om ”Folk och rövare i Kamomilla stad”. I Sverige känner vi igen tongångarna: Tintin är problematisk, Elsa Beskows könsroller måste läggas till rätta och vad ska man göra med Pippis pappa som är negerkung?”

”‘Dags att begrava Egner’, sades det i debatten. Ja, och låt då Elsa Beskow åka med i liktåget! Och ändra så att Pippis pappa jobbar på dagis (eller förskolan, då, ursäkta)! När barnen blir lite större får vi ta bort klassiker, för de kan innehålla tankar som vi inte tänker idag. Gräv ner bibeln allra djupast! Läs bara dagens tidning. Aldrig gårdagens, för den kan innehålla omoderna synsätt.”

– Ulf Nilsson

Men, vänta, låt oss backa bandet lite. Vilka ord var det nu som Egner använde i sina tidiga verk? Var det inte bara så sent som 2006 som familjen Egner beslutade att sången Vesle Hoa, den om ”en n-gutt” som ”var en ekte hottentott” och ”bodde i en n-krål”, skulle strykas vid nytryck av Thorbjørn Egners sångbok ”Kaptein Sortebill og 40 andre Egner-viser”? Familjen gick väl också ut med ett pressmeddelande där de förklarade att ”Når noen i dag oppfatter visen som sårende, er det ikke vanskelig for oss å sløyfe denne i samlingen”?

Både familjen och förlaget ansåg alltså att det faktiskt handlar om vanlig anständighet att ta alla de människor på allvar som anser att de ord som ingick i visan är nedsättande och obehagliga att behöva utsättas för.

Trots det tycks Ulf Nilsson alltså anse att n-orden borde fått stå kvar och förmedlas vidare till dagens svenska och norska barn? Han är i såfall inte helt ensam. Den norske barnboksförfattaren Arne Svingen hävdade hösten 2006, i en debatt i norsk tv , att n-ordet numera fått ett nytt innehåll och inte skulle behövas ta bort ur Egners visbok. Flera andra norska debattörer gick också ut och sa i klartext att om det inte passade med n-orden kunde de som inte gillade det ta och ”resa tillbaka dit de kommer ifrån”.

Inte ens det statliga norska språkrådet ville till en början backa från n-ordet, men fick så småningom ge med sig och gå ut med ett meddelande om att n-ordet bör användas med försiktighet då det kan uppfattas som kränkande.

Den norska debatten om Vesle Hoa har sammanfattats i ett föredrag av Tonje Vold, som publicerades förra året på norska Barnebokinstituttets hemsida. Hon menar att diskussionerna kring visan i själva verket synliggjorde en norsk identitetskris.

”Egners vise tok plass i debatten som en katalysator for en rekke ulike diskusjoner. Disse handlet om så mye mer enn akkurat Vesle Hoa (og Pippis pappa): om størrelser som litteratur, språk og makt, samt om nasjonalfølelse og rasisme.”

”Sjelden har vel en norsk barnevisefigur stått i sentrum for en så opphetet og bredt engasjerende debatt som Thorbjørn Egners Vesle Hoa befant seg i høsten 2006. Femtito år siden han først oppsto på en grammofonplate, ble halve kultur-Norge og resten av landet med, fullstendig vippet av pinnen da det ble kjent at Thorbjørn Egners familie hadde besluttet å fjerne visa om ham, den såkalte «krålen» og Babu-stammen, fra et nytrykk av Egners visebok.”

– Tonje Vold

Hösten 2011 gjorde Aasta Marie Bjorvand Bjørkøy, språkvetare vid Oslo universitet, också en grundlig genomgång, i en artikel i tidningen Morgenbladet, av vilka litterära texter som varit föremål för revision eller diskussion i Norge under de senaste åren. Astrid Lindgrens böcker har exempelvis reviderats av norska bokförlag så att Pippis pappa numera är ”söderhavskung”. Bjorvand Bjørkøy är tveksam till revision, men anser samtidigt att det är en romantisk föreställning att författare skulle vara så genialiska att deras texter inte någonsin skulle behöva ändras.

”Tekster blir til gjennom et sosialt samspill mellom ulike aktører. Forestillingen om den geniale forfatter som isolert fra omverdenen skaper og produserer tekster, er på mange måter en romantisk illusjon. Likevel synes jeg det er lettere å akseptere at forfatteren selv endrer enn om andre griper inn.”

– Aasta Marie Bjorvand Bjørkøy

Den nu förnyade norska debatten startade med en krönika i Aftenposten om föreställningen Folk og røvere i Kardemomme by (Folk och rövare i Kamomilla stad) på norska Nationaltheatret i Oslo, som skribenten Sophia Jupiter varit och sett med sitt barn. I sin text går hon till generalangrepp på de värderingar som förmedlas i den bok som ligger till grund för teaterstycket och dess författare Thorbjørn Egner. Hon är skakad av budskapet i pjäsen, som hon tycker förmedlar inte bara en unken syn på jämställdhet mellan män och kvinnor utan även en mycket konservativ syn på mångfald.

”…gjennom denne oppsetningen bidrar [vi] til å vanskeliggjøre arbeidet for mangfold og likestilling i flere generasjoner fremover. Det gjelder også for alle som gir boken i dåpsgave til et nyfødt lite individ eller leser høyt fra den i barnehagen. Det finnes så mye god og underholdende kultur for barn, ikke minst klassikere, som utruster små mennesker til å leve i et komplekst fellesskap.

Så, kjære Norge, et velment spørsmål fra en sann venn: Er det ikke på tide, etter å ha latt Thorbjørn Egner leve i 100 år, å ta skrittet inn i 2000-tallet og begrave ham for alltid?”

– Sophia Jupiter

Den drastiska formuleringen har väckt debattörerna i Norge igen, och nu diskuteras på nytt om det är motiverat att ändra i barnbokslitteraturen och i barnvisorna så att de passar samtiden. Är det den äldre generationens sentimentala önskningar, om att pracka på de yngre sina barndomsminnen och sin egen föråldrade världsbild, som ligger bakom oviljan till förändring?  Riskerar vi i så fall, genom att romantisera de gamla böckerna och föra vidare de stereotyper som de förmedlar, att konservera de riktigt gamla och utdaterade värderingar om män, kvinnor, olikheter och mångfald som det nordiska samhället för länge sedan borde ha lämnat bakom sig?

Vi kan meddela att tiden har gått Ulf Nilsson. Nya generationer har fötts och tar snart över världen, barn som aldrig har hört talas om Elsa Beskow och är förskonade från att någonsin ha hört Torbjörn Egners gamla hottentottvisor. Och som har föräldrar som inte vill att de ska behöva det heller. En ny världsbild där alla är lika mycket värda är på väg att ersätta den gamla vita maktordningen och det är faktiskt dags att skriva nya böcker, för en ny tid. Och ingen i den nya generationen kommer att gråta över det.

« »

© 2017 Aminata. Tema av Anders Norén.