Aminata

One love without borders!

Guinea – på väg att slitas sönder inifrån

Nu på morgonen kom budet om ytterligare ett politiskt mord i Conakry, på Amadou Sadio Sader Diallo, tidigare sekreterare för La jeunesse de Conakry, numera ”directeur national adjoint de l’emploi et de la promotion des jeunes”. Beväpnade män tog sig in i hans hem i Dubreka klockan tre på natten mot måndagen, förklarade att de kommit för att döda honom och sköt ihjäl honom mitt framför hans fru och barn. Männen lämnade huset med Diallos två mobiltelefoner. Enligt webbsajten aminata.com har det inte gått att få bekräftat om de beväpnade männen var militärer.

Under den korta tid som har gått sedan händelserna den 28 september i Conakry har alla bilder och tankar förföljt oss och lämnar oss ingen ro. Det svider i våra hjärtan och i vårt skinn. Det känns som om någon skulle ha misshandlat oss också, vi som är så långt borta men ändå så så nära i tanke och känsla. Är Guinea helt i Dadis händer? Är han ensam kvar på spelplanen? Enligt artikel idag på guineenews.org befinner sig de flesta oppositionsledare just nu i exil i utlandet.

Mobilfilmer och mobilbilder, twittrare, bloggare, pressfoton och ögonvittnesskildringar har avslöjat att den självutnämnde presidenten kapten Moussa Dadis Camaras soldater begått de mest fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter och allt vad mänsklig värdighet heter i Conakry. Vi har hört ögonvittnen som talar om massgravar med många fler döda än bara de 157 som räknades in på sjukhusen under dagen den 28 september.

”Troops were ordered to collect bodies in and around a stadium where the military charged into a huge opposition rally and take them to the Alpha Yaya Diallo army camp rather than to morgues, according to a Red Cross source quoted by the AFP news agency” – review on France24.com

Vi har sett bilder på soldater som mördar och lemlästar, knivhugger, våldtar och skändar kvinnor. Döda ungdomar på lit de parade. Förtvivlade anhöriga som letar efter sina barn och släktingar. Vi har hört att skändandet fortsatt, soldaterna har hämtat skadade och våldtagna på sjukhusen och fört bort dem, liksom de även fört bort många demonstranter levande, mot okända öden. Vi har sett att soldater slagit sönder och plundrat hemma hos oppositionella. Vi ser en president som försöker skämta bort allt och beter sig fullständigt irrationellt. En armé som är beväpnad till tänderna – och som verkar bortom all kontroll.

”Camara’s eccentric behaviour has come under the spotlight after a succession of hazy speeches and sudden outbursts of anger in TV appearances.

“Don’t take me for your little boy, I’m president, president of Guinea! (…) You’re not the one who gave me this power, I took it”, said Camara after removing his sunglasses and staring menacingly at a German representative of the European Union during a diplomatic meeting earlier this year.”  –  review on France24.com

Vem ska rädda Guinea? Med en av Västafrikas mest välutrustade arméer och en befolkning som redan är hårt prövad av fattigdom, analfabetism, skenande inflation, korruption och banditism? En mycket hög andel av guineanerna – nära 50 procent – är ungdomar under 25 år och många av dessa ungdomar är arbetslösa, desillusionerade och desperata. Det är också en av förklaringarna till att så många gått ut på gatorna för att trotsa militärjuntan. Ungdomarna känner att de inte har någon riktig framtid, de ser inte heller någon framtid för landet, samtidigt som de är uppfostrade i traditionen att de kommer från ett stolt land. Ingen förödmjukar eller hunsar en guinean ostraffat, typ.

Guineas historia är berättelsen om ett mycket rikt land med stolta traditioner och oerhörda möjligheter – som allt för länge har plågats av dåligt ledarskap, fattigdom och låg omsorg om befolkningen. Guinea stod emot fransmännen, förödmjukade Frankrikes President de Gaulle när han kom på besök och blev självständigt tidigt, redan 1958. Guinea har enorma rikedomar i form av naturresurser, kultur och ett generöst och modigt folk. Men vad har landets ledare gjort av friheten och rikedomarna? Skrämmande nog verkar det ligga mycket i det någon sa att ”friheten från kolonialismen är numera lika med friheten att bli utsugen av sina egna”.

Under landets förste president efter kolonialismen, Sekou Touré, var situationen stabil, men ur demokratisk synpunkt – särskilt mot slutet av hans nära 30-åriga diktatur – var tillvaron ohållbar för guineanerna, med många politiska fångar och politiska flyktingar. När Sekou Touré dog i början av 1980-talet hoppades alla på en demokratisk utveckling. Förhoppningarna var stora till och med efter det att ett militärbefäl vid namn Lansana Conte tagit makten i en militärkupp. I början av Contes ledarskap såg det också ljusare ut. Politiska flyktingar i exil återvände hem. Driftiga personer började arbeta för en modernisering av landets inre marknad och kontakterna med omvärlden. Men samtidigt blev det allt tydligare att man gick mot ytterligare en diktatur. Mot slutet av sin regim såg Conte ständigt mellan fingrarna med korruptionen runt omkring sig, samtidigt som han såg till att berika sig själv och sin familj, istället för att hjälpa sin befolkning. Allt mer extrema klyftor mellan fattiga och rika i Guinea har bidragit till att öka instabiliteten i landet under de senaste åren.

Den nye självutnämnde presidenten, Moussa Dadis Camara, som numera går under smeknamnet ”Idi Amin” på Conakrys gator, är alltså bara en i raden av exploatörer. När han kom till makten tänkte folk: ”Ok, det är inte bra att de gjorde en kupp, men han kanske kan åstadkomma något, det kan i alla fall inte bli sämre”. Men det har det blivit. Problemen har nu eskalerat till en mycket instabil och farlig situation där spänningarna snabbt skulle kunna slå över i ett inbördeskrig med etniska övertoner. Det utlovade anti-korruptionsarbetet verkar ha landat i att den nuvarande regeringen tagit över intäkterna. Ingen vet vart de återlämnade medlen tagit vägen. Ingen vet heller var de miljarder dollar har tagit vägen som Dadis säger sig ha kammat hem genom en ny överenskommelse om gruvdrift med ett kinesiskt storbolag.

Utvecklingen i Guinea liknar just nu tyvärr på många sätt den utveckling som föregick de utdragna inbördeskrigen i framför allt Sierra Leone men också i Liberia. I en sönderfallande stat där normala samhällsstrukturer inte längre upprätthålls eller existerar – och där militären riskerar att falla sönder i flera mindre grupperingar med olika intressen och olika ledare – lämnas vägen öppen för brutala brott mot befolkningen, illegal droghandel och vapenhandel över gränserna. Att behålla kontrollen över råvarutillgångarna blir då också en central del av maktens intressen och nödvändigt för att kunna behålla kontrollen över landet.

Särskilt Liberias president, Ellen Johnson-Sirleaf, har varnat för utvecklingen i Guinea. Hon har sagt att det skulle kunna destabilisera hela regionen om Guinea kastas in i ett inbördeskrig. Företa Nationerna har lovat att en opartisk kommission ska undersöka händelserna den 28 september, ICC har lovat att granska dem och det har kommit fördömanden från både nationer och nationsförbund. Men hjälper det?

En utländsk intervention framstår som mycket orealistisk i dagsläget, eftersom den självutnämnde presidenten har samlat inte bara vältränade och välutrustade guineanska styrkor omkring sig utan också – enligt uppgifter från flera olika källor – tidigare rebeller och yrkessoldater från gränstrakterna mot Sierra Leone och Liberia. De vilda rykten som just nu sprids i Conakry om en snart förestående fransk bombning av Guinea framstår därför också som rena fantasier – eller ännu värre, goda ursäkter för militären att hålla landet i ett allt hårdare grepp.

Just nu är det onaturligt lungt i Conakry. Lugnet före stormen? Ambassader från ett stort antal länder står nu tomma. Frankrike, Belgien, Kanada, Libanon och USA har alla uppmanat sina medborgare att lämnna landet. US Peace Corps har evakuerats till Mali, flyttlassen gick för snart en vecka sedan. Det är med sorg i hjärtat jag tittar på filmerna från Conakry på YouTube, den här under visar en bilfärd genom ett avslappnat vardagsliv utan soldater i varje gathörn och avslutas vid en känd hotellrestaurang. Och jag frågar mig; kommer Guinea att klara krisen? Kommer det, som en del hoppas, att ”vara över om några dagar, á l’Africain”? Kommer situationen att stabiliseras? Eller behövs det, som andra säger, en total reform av armén för att åstadkomma äkta förändring?

« »

© 2017 Aminata. Tema av Anders Norén.